söndag 5 oktober 2008

Dom små groparna från kyssar


en trist
händelsefattig dag
en dag för forskare som står böjda
över resterna av ett forntida skelett
och alltid letar efter sår
letar efter skallskador och knivhugg
och andra tecken
på mord strid och en våldsam död
dom letar aldrig
efter bevis på liv drömmar och kärlek
dom ser inte ränderna av gråt i kraniet
inte dom små groparna från kyssar
dom ser inte dom tydliga spåren
av tankar och själ
dom ser aldrig var skyddsandarna
ristat in sina namn
och att den här kroppen var en stege
en länk mellan himmel och jord
hela tiden missar dom det väsentliga
och ser inte märket
det fullt synliga greppet om handleden
från någon
som förde den här människan över floden
ledde henne in i trädens skugga

Bruno K. Öijer
(Fotograf: Okänd)

12 kommentarer:

Noémi sa...

Jag tycker mer och mer om Öijer. Å, vilken underbar dikt. Och han har ju rätt.
Och bilden. Jag har sett den förut, den är så intressant. Är det inte detta fynd man kallar Romeo och Julia?

Svalka sa...

Fan så bra. Rakt igenom.

Maria sa...

Det är verkligen att vända på perspektivet. Vilka spår lämnar kärleken? Till skillnad från våld och hat. Intressant.

moln sa...

men detta var ju världens finaste blogg...

L sa...

Åh, vad vackert. Och sant också. När man studerar ett skellet kan man se hur gammal människan var när den tog, hur många hål den lagat, dens matvanor, skador, och dödsorsak. Men man kan inte se det väsentliga, det som människan levde för. Kärleken, smärtan, tårarna. De förblir ett minne, och minnen går inte att studera vetenskapligt. Kan vetenskapen vara mer än ytlig? Kan den lära oss mer än strukturen? Kan den lära oss om *livet* och inte om livet?

Sedan kommer väl också frågan: vad är det väsentliga egentligen?

Niklas sa...

Hej Noémi! Jag vet inte om det är detta fynd som man kallar Romeo och Julia, men det är knappast osannolikt med hänsyn till motivet.

Visst är Öijers ord en påminnelse om vad vi människor ibland glömmer bort. Men jag tror ändå att de flesta av oss som exempelvis tittar på ett gammalt fotografi eller målning av en människa, har svårt att inte tänka på vem individen är, hur gammal, vilket liv han eller hon levde, var hon lycklig, några barn, vad hände med dem, vad var hennes drömmar och sorger osv. Dessa ”mjuka” egenskaper kontra de som vi som vetenskapsmän kan mäta och väga i ett skelett, är vad livet i grund och botten handlar om.

Tack för kommentaren!

Niklas sa...

Hej Svalka! Tänkte nog att du skulle kunna tänkas gilla det.:) Vad roligt att du gjorde det!!! Öijer skriver rätt nära.

Niklas sa...

Hej Maria! Ja, kärleken syns oftast inte lika tydligt för eftervärlden som våld och hat.

Niklas sa...

Hej Moln! Tack, det var verkligen snällt av dig att skriva!!!

Niklas sa...

Hej I! Vad är det väsentliga? Jag skrev några av de sakerna i svaret ovan till Noémi. Dessa tror jag är de väsentliga.

Jag förstår vad du menar med vetenskapens ytlighet. Men den avser oftast inte att ge människan ett ökat välbefinnande, utan en utökad kunskap om livet och universum. Vetenskapen är ett redskap att bringa i ordning och kanske förklara en del saker som vi människor funderar på. Vetenskapen kan också bidra till att underlätta för oss människor genom hjälpmedel och mediciner.
Men ”livet”, kanske vetenskapen hjälper oss att fundera på och leva livet?

Tack för kommentaren!

Ann sa...

Vackert och det räcker långt.

Niklas sa...

Hej Ann! Visst är det vackert, jag håller med dig. Öijer hittar orden där jag aldrig ens tänkt att de skulle finnas.
Tack för kommentaren!