I mars kom jag hit, till Werner Silferskölds på psykiatriska kliniken för att få pröva hans berömda sk sömnkur. I maj satt Katarina, min bästis på psyket, och jag i soldiset på avdelningens altan och såg ut över stad och hav och på äppelträden nedanför. Skojade om att vi nog är kvar när äpplena är mogna. Nu är äpplena för länge sedan avplockade. Katarina vilar i novembermullen. Sonja Åkesson
(Fotograf: Alina Lebdeva)
8 kommentarer:
Först tänker jag att jag tycker om sista meningen: "Katarina vilar i novembermullen". Den skrämmer inte. Eller...jösses, har jag dödslängtan?! Nu blev det obehagligt, plötsligt. Jag tycker inte om sista meningen. Inte alls. Faktum är att den är skrämmande i all sin dödslängtan. Döden ska på sin höjd förstärka min upplevelse av livets smak och doft. Jag ska plocka äpplen. Äpplen av alla de sorter. Och göra pajer, mos och kakor med kanel. Så många och så mycket att jag behöver köpa ny frys för att få plats med allt.
Hej Anonym! Hehe, ja så kan det vara riktigt skönt att tänka, bara man har råd med en ny frys!:)
Citatet kommer från dokumentären om Sonja Åkesson som fortfarande går att se på nätet, SVT.
Jag reagerade på det sätt som Åkesson beskrev sina upplevelser ifrån den psykiatriska avdelningen i Halmstad. Verkligheten tränger in under huden, det kryper där under, påminner oss om hur snabbt det kan gå. Dags att njuta av äpplena idag, om de är tillräckligt mogna eller man hade råd med den där frysen så att man kan äta dem när som helst.
Tack för kommentaren!
Lakoniskt, kargt och alldeles, alldeles underbart. Distanserat men ändå inte; vackert nyanserat men ändå skarpt kontrasterat ... ytterligheterna berör varandra. Sylvia Plath verkar vara alldeles i närheten och Sonja måste ha tyckt om Katarina väldigt mycket.
Det skrämmande här är inte döden menar jag, utan just psykiatrin (avser både åkommor och behandling). Dör gör vi alla och alla lika ensamma - att vara vid liv utan att leva är ett långt värre öde. Allt liv är lidande, sa Gautama, men någonstans går gränsen.
Jag såg dokumentären och tyckte den var mycket bra. Jag blev så rörd av hennes strävanden efter kunskap och att få uttrycka sig genom skrift. Som ett behov på liv och död.
Det här citatet rymmer hur livet är - i all sin vardaglighet ändå likt ett grekiskt drama.
Hej Shade! Roligt att du tycker om citatet och associationen till Sylvia Plath hade gått mig alldeles förbi.
När det kommer till psykiatrin finns det mycket tragik genom tiderna. Man får gå en runda på de kyrkogårdar som tidigare varit den sista anhalten för de individer som spenderade den största delen av sina liv där, inklusive vårdarna.
Vad gäller ensamheten inför döden så har du rätt i att vi alla dör lika ensamma, fast ändå inte. Jag har mött döden i lite olika former och har åtminstone fått intrycket att upplevelsen av ensamhet är olika för olika individer. Men man möter döden ensam, som du skriver.
Lidande och livet. Vår käre vän Shopenhauer var helt klart inspirerad av Buddha när han hävdade att smärtan är världens grundstämning. Men är man masochistiskt lagd kanske man kan möta denna smärta med större förnöjelse än andra. Dessutom så har smärtan och lidandet upphöjts inte minst inom kristendomen och därmed emellanåt välkomnats som en prövning för de troende.
Som du kanske noterat så är just att vara vid liv utan att leva ett återkommande tema på denna blogg. Däri ligger ångesten, att vakna upp och inse att man aldrig har levt.
Tack för kommentaren!
Hej JM! Precis så är det, våra liv inryms i de gamla grekernas dramer. För Sonja verkar detta ha varit ännu tydligare. Vi kan dessutom följa dramat genom hennes egna ord. De flestas liv utspelar sig bakom scenen, och i spegeln för den som vågar och orkar se livet i sitt avgrundsdjup ”i all sin vardaglighet”, som du skriver.
Tack för kommentaren!
Av bara farten undertecknade jag min kommentar med ett gammalt alias, dvs Shade. Vanans makt. Kanske är det vanan som är anledningen till att andelen självmord inte är högre? Läste Myten om Sisyfos igår, Camus talar där en del om just vanan. Hur som helst, för att använda den mannens uttryck verkar Sonja Åkesson vara en föredömligt absurd människa.
Livet utan liv, ja. Ville egentligen säga mer om det men hann inte; poängen var i alla fall att psykiatripatienter typ Åkesson, dvs s a s uttrycksfulla eller ambitiösa individer som talar om ett liv: om mål och mening; men istället uppgår i eller upptas av ångesten i högre grad än oss andra. Det är väldigt Schopenhauerskt och egentligen borde alla tänkande människor äta piller för att stå ut. Håller förresten med dig om nyanseringen, "fast ändå inte" stämmer nog rätt bra.
På tal om masochism och kristendom - de förra njuter av smärtan och de senare underkastar sig den, för att generalisera lite lätt. Den grovt generaliserade skillnaden ligger i att masochisten är Sisyfos och den kristne bara en förvaltare. Den förra äger, är absurd, och den senare ägs.
Har du förresten läst Når vi døde vågner av Ibsen? Om att vakna upp och inse att man aldrig levt, eller åtminstone inte längre lever. Läste den i original och fann den vacker, både språkligt och innehållsmässigt.
Hej Svalka! Jag visste inte om du antagit en ny gestalt för att bryta vanan, glad att du redan gjort detta tidigare. Själv väljer jag av gammal vana mitt torftiga och intetsägande förnamn.
Vad gäller vanans ofta oinskränkta makt över våra liv har Camus mycket riktigt belyst detta fårflocksbeteende i nämnda bok, liksom Proust gjorde i sitt mästerverk.
Jag gillar din beskrivning av Åkessons liv och hennes Schopenhauerska leverne. Filosofen vill jag minnas skrev också någonstans att geniet (i hans definition den som ser helheten) också lider mest.
Likaså tycker jag om din distinktion av masochisten och den kristne. Fast ärligt talat har jag mött en hel del troende som faktiskt uttalat sin njutning av att bära offerkoftan med nedböjt huvud.
Lysande är dock ” masochisten är Sisyfos och den kristne bara en förvaltare. Den förra äger, är absurd, och den senare ägs.”
Har jag läst Ibsens bok? Tack för frågan, jag spinner som en katt.:) Ibsen är min favoritdramatiker och även om jag inte läst allt han skrivit så har jag läst denna bok. Jag har även citerat ur den, se 9 oktober 2007. Roligt att du tyckte om den.
Tack för kommentaren!
Skicka en kommentar