Varför har vi blivit så här försvagade? Varför har vi, som en gång var så käcka, lidelsefullt engagerade, ädla och förhoppningsfulla, redan vid trettio – trettiofem års ålder blivit sådana här eländiga vrak? Varför tynar den ene bort i lungsot, skjuter sig den andre en kula för pannan, söker en tredje glömska i glaset eller i kortspel, försöker den fjärde kväva sin ångest och leda genom att cyniskt trampa sönder bilden av sin rena, vackra ungdom? Varför kan vi inte, efter att ha fallit en gång, resa oss på nytt, varför kan vi inte söka ersättning för det som vi förlorat? Varför?
Tjechov
6 kommentarer:
Mycket bra fråga. Ett mindre bra svar är att det ligger i tiden; man kan bl.a. koppla det till individualismens uppkomst (läs: Ereignis) teknologins framsteg och modernismens sönderfall. Mot den bakgrunden framstår postmodernismen (som samlingsnamn för alla dess allmänna/re uttryck) som ett slags historisk neuros. Inte nödvändigtvis illa, men heller inte särskilt lyckat.
(Och ja, jag är väl medveten om att detta är psykologiserande. Det rör sig snarare om en ontologisk kris jag varken har tid, utrymme eller termer att analysera ordentligt här.)
Skitbra bildval.
Hej Skymning! Roligt att du gillade bildvalet!!
Löpsträckan blivit längre och valmöjligheten större i vilken takt och bana vi kan välja, och detta har bidragit till att vi sitter med syrgasmask och undrar hur begränsade vi själva känner oss inför livet
Tack för kommentaren!
En Sartre som står på en okänd scen. Men finns de inga fler orsaker?
Hej Fredrik! Vad tror du?
Ensamhet inför och under löpsträckan. I ett klimat där de etablerade står apatiska inför samtiden. Där den hoppfulla är drömmare och "realisten" rationell. Kanske känns sträckan extra lång då han vanligen står stilla?
Hej Fredrik! Intressant betraktelse. Kanske står "han" så länge att han ej märker att det inte är han som rör sig utan livet?
Tack för kommentaren!
Skicka en kommentar