Det förefaller mig inte osannolikt att det i en av universums hyllor finns en fullständig bok. Jag ber till de okända gudarna – att en människa, en enda, även om det varit för tusen år sedan – skall ha undersökt och läst boken.
Som bekant skall det någonstans i England finnas en grav som inte utmärks av ett praktfullt monument eller en vemodig omgivning, utan av en liten inskrift: ”den olyckligaste”. Man lär ha öppnat graven men fann inga spår av ett lik. Vad förvånar mest: att man inte fann ett lik, eller att man öppnade graven?
Det fanns ingen inkräktare, inget rollspel, ingen bild som lade sig emellan. Det fanns ingen styrka eller underkastelse, ingen iscensättning eller dekor, ingen hemlighet. Vi njöt av varandra, tillsammans och trollbundna. Varje gång frågade jag mig om det var möjligt att skildra det, om det fanns ord, en återgivning av vällusten, eller om njutningen inte gick att fånga med språket eftersom det var en total hängivelse.
Varje människa ser blott sin regnbåge och är själv medelpunkten i den. Så även varje individ i sitt liv. Man ser blott den lysande sjufärgade bågen, som endast har sin tillvaro genom det betraktande ögats tillvaro; men det bländande färgspelet kan icke heller bli synligt utan ett mörkt moln som bakgrund. Och det svarta molnet, det är ”de andras” död och undergång, utan vilkas försvinnande ”jag” icke existerat. Hade de icke strukit med i mortalitetsprocenten, så hade jag måst göra det, ty mortalitetsprocentens drake måste årligen ha sitt antal offer, tills en Sankt Göran behagar infinna sig, vilket han ännu ej gjort.
For me, in any case, the object is primary, and the form is shaped by the object. For that reason, it has always been a question of extreme importance whether I get as close as possible to the thing I see, for the how is more important than the what! The how only develops out of the what!
Varför har vi blivit så här försvagade? Varför har vi, som en gång var så käcka, lidelsefullt engagerade, ädla och förhoppningsfulla, redan vid trettio – trettiofem års ålder blivit sådana här eländiga vrak? Varför tynar den ene bort i lungsot, skjuter sig den andre en kula för pannan, söker en tredje glömska i glaset eller i kortspel, försöker den fjärde kväva sin ångest och leda genom att cyniskt trampa sönder bilden av sin rena, vackra ungdom? Varför kan vi inte, efter att ha fallit en gång, resa oss på nytt, varför kan vi inte söka ersättning för det som vi förlorat? Varför?
- Det är upprörande, därför att det överstiger våra krafter, överskrider alla mänskliga gränser. Men vi kanske måste älska det vi inte kan förstå. Rieux rätade häftigt på sig. Han såg på Paneloux med all den lidelse han var mäktig och skakade på huvudet. - Nej, pater, sade han. Jag har en helt annan uppfattning om kärlek. Och jag kommer in i döden att vägra älska en skapelse, där barn torteras.
Att alltid dölja sin kunskap, alltid låtsas, alltid vara rädd, en smärtsam spänning I alla nerver – inte förråda, inte skrika ut det… och ännu I dag känner jag hur det värker i mitt minne på det ställe där själva början av denna ansträngning är bevarad, det vill säga den gång då jag först förstod att sådant som för mig hade tyckts naturligt, i själva verket var förbjudet, omöjligt, att blotta tanken på det var ett brott.
Material betyder >allt med kropp<. Mål: att fabricera pappersattrapper av >allt med kropp<, och allt utan. Att de texterna en dag ska göra mig överflödig. Att allt mitt kött ska bli till ord.
Jag visste inte att det var så farligt att vara olydig i så lite. Förut har jag alltid lytt. I hela mitt liv har jag lytt. Men när jag trodde du älskade mig blev jag olydig. Det var farligt. Jag tror jag hade lytt för länge.
Den kan inte köpas för guld, inte betalas med silver, den förvärvas inte med guld från Ofir, med dyrbar onyx och safir. Varken guld eller glas kan mäta sig med den, den byter man inte mot gyllene klenoder, än mindre då mot kristall och koraller.
Den som inte vet av melankolin har för tunt blod. Denna svarta feberblomma som slår ut i vårt kött och kommer vår ande att sky sin vistelseort för att söka alternativ. Vilka? Vilka som helst utom det föreliggande!
Fullständigt ointressant. Jag är fullständigt ointressant. Jag skriver att jag är läkare. Men jag kunde lika gärna ha skrivit att jag är svartvit, eller död. Det spelar ingen roll. Jag är ingen.