jag går längs gator som inte längre finns
sitter på caféer som är rivna och glömda
med det är samme gamle kypare
och jag känner för honom
han spelar sin roll ända till slutet
serverar mej och mina vänner det vin
vi alltid drack
och när vi skålar med varandra
skålar vi med dimma
för var och en av oss vet att den andre inte finns
bara på den avlånga oljemålningen
som hänger längs väggen bakom oss
och föreställer en samling gestalter som
gripit tag om sina hjärtan
och försiktigt lagt dom ifrån sej i gräset
den svarta iskalla floden i bakgrunden
hugger omkring sej
och väntar på att få komma loss
väntar på att få täcka över allt
Bruno K Öijer
(Fotograf: Trent Parke)
5 kommentarer:
Djävulskt bra.
Vilken samling? Jag träffade honom en gång i ett litet trångt rum vid ett furubord i ett av akademibokhandelns bakre rum. Han singerade mitt ex av dimman av allt och bad mig säga ett sidonummer så att han kunde skriva in en del av en dikt åt mig. Jag valde ett nummer och han bläddrade upp sidan och den var blank. Jag valde ytterligare ett sidnummer och ännu en blank sida. Jag tror att det berörde honom att alla sidor jag valde var blanka. Tillslut letade han själv upp något han tyckte passade och skrev följande rader:
"någonstans i den slingrande väven av gnistrande bläck finns förklaringen till våra liv"
Jag tror jag kramade om honom, för få ord kommit att betyda mer.
Och det är en vacker plats, den plats som inte finns.
Det kändes bra av att få höra av dig! Tack Skymning!!
Hej J! Orden är ifrån "Svart som silver". Jisses vad fint att få det skrivet i sitt eget exemplar, så vackert. Gillar hela den dikten, få säkerligen plats någon gång här på bloggen om jag hittar någon passande bild.
Tack för att du berättade! Det gjorde mig riktigt glad!!
Skicka en kommentar