Vad jag egentligen fruktar – något värre kan väl ingen säga och ingen heller få höra – är att jag aldrig kommer att kunna äga dig. Att jag i bästa fall kommer att få nöja mig med att likt en blint trogen hund kyssa Din förstrött framsträckta hand, vilket inte kommer att vara ett tecken på kärlek utan ett tecken på förtvivlan hos ett djur som dömts till tystnad och ett liv i evig avskildhet. Att jag kommer att sitta bredvid Dig och – vilket redan inträffat – känna hur Din kropp lever och andas alldeles intill mig men ändå i grund och botten vara längre ifrån Dig än jag är nu i mitt rum. Att jag aldrig kommer att kunna fånga Din blick, utan bokstavligen kommer att förlora kontakten med den för alltid om Du så bara tittar ut genom fönstret eller vilar ansiktet i händerna. Att jag inför världens alla blickar kommer att gå hand i hand och till synes förenad med Dig, men att inget av detta kommer att vara sant. Kort sagt, att jag för alltid kommer att vara utestängd från Dig, även om Du böjer Dig så djupt ner mot mig och Du själv riskerar att falla.
Kafka (till Felice Bauer 1 april 1913)
(Fotograf: Lauren Bentley)
10 kommentarer:
Mycket vackert.
Jag instämmer.
Hej Skymning! Visst är det! Tack för kommentaren!
Hej Noémi! Roligt att du också gillade detta! Det är omväxlande intressant och rörande att läsa Kafkas brev. Tack för kommentaren!
Det här summerar fullkomligt min syn på kärleken.
Hej J! Det är sorgligt att höra. Känslan av att aldrig kunna få någons hjärta, alltid en känsla av avstånd till den man älskar.
När jag läser Kafkas brev kan jag inte låta bli att undra över hur mycket som är rädsla i att komma för nära, att öppna sig och bli sårbar.
Vad gäller Kafka tror jag att du har helt korrekt. Och förmodligen vad gäller mig också. Jag är mer rädd för att inte kunna älska igen, än jag är för att inte kunna bli älskad. Och jag är mycket rädd för att inte längre kunna förlora mig, för att inte längre kunna uppleva ett ögonblick av tid utan att samtidigt intellektualisera det.
Hej J! Kunde ana det. Men hur kan man avstå från att älska någon? Såret blir aldrig djupare än hur långt någon får komma in.
Vilket vackert citat, vilken vacker bild-/text-kombo, vilka vackra efterföljande kommentarer, vilka vackra (och melankoliska) insikter. Etc.
Hej Schniff! Tack för dina ord!
Skicka en kommentar