fredag 10 juli 2009

Ord som tillhörde mig


De verktyg jag begagnade mig av kände jag tillhörde dem; orden till exempel, jag skulle ha velat ha ord som tillhörde mig. Men dem jag förfogar över har legat i jag vet inte hur många medvetanden, de ordnar sig själva i huvudet på mig på grund av den vana de fått hos de andra, och det är inte utan motvilja som jag använder dem när jag skriver till er. Men det är för sista gången. Jag säger er: man måste älska människorna eller också måste man få lov att gå krokvägar. Sartre
(Fotograf: Irma Atanassova)

8 kommentarer:

Sandra sa...

åh, det här tilltalade mig jättemycket. Vackert!

Skymning sa...

Den barnsliga egoismen ... han hade dock god smak, gubben.

Noémi sa...

Mycket, mycket bra! Särskilt "Men dem jag förfogar över har legat i jag vet inte hur många medvetanden, de ordnar sig själva i huvudet på mig på grund av den vana de fått hos de andra".

Niklas sa...

Hej Sandra!

Av någon anledning så fastnade jag också för dessa ord ur Sartres bok Muren, när jag läste den för ett antal år sedan. Boken har skugghängt i hyllan men efter en sortering fått en lite soligare plats. Kul att du tycket om valet av ord!

Tack för kommentaren!

Niklas sa...

Hej Skymning!

Visst är den barnslig, men blir vi någonsin vuxna egoismen?
Sen slog en annan sak mig, vi ser båda på vår vän som ”gubben” men insåg att gubben var 34 år när han serverade novellsamlingen. Visserligen fortfarande en gubbe för dig men en snorvalp för mig.:) Vad har jag gjort med mitt liv?:)

Tack för kommentaren!

Niklas sa...

Hej Noémi!

Visst ljuder dessa ord ljuvliga så här på söndagskvällen, även om de inte är mina.

Tack för kommentaren!

J sa...

Hm, Sartre verkar haft en del problem med språket kontra verkligheten. Att beskriva verkligheten är ju onekligen lite paradoxalt eftersom beskrivningen skapar och blir del av objektet det ska gestalta. Författare misstänker jag älskar iden om det transparenta språket. Språket som blivit ett med objektet på ett kliniskt, precist och objektivt sätt. Ord som inte tyngs ned av alla tidigare bruk och missbruk. Jag antar att problematiken tydligast lägrar sig när vi försöker säga att vi älskar någon. Var gång önskar vi säga det på ett nytt sätt, ett sätt som särskiljer sig, som gör yttrandet unikt, det är plågsamt och omöjligt.

Vad gäller formuleringen så verkar Jean-Paul väldigt förtjust i den här formen - uttryck, kolon, följt av valet mellan två motsattspar som han så stiligt avslutar med här. Som tonåring var länge min Sartre favorit ur Äcklet:
Men vi måste välja: att leva eller berätta. (ur minnet)
Stora ord från en författare, men sanna, det är mycket lätt att leva genom de egna historierna om våra liv om så återberättade, fotograferade, bloggade eller videofilmade, men att verkligen leva, är ganska svårt.

Tack som vanligt för dina fantastiska urval ur världslitteraturen.
/J

Niklas sa...

Hej J!

Jag tycker om ditt sätt att skriva och beskriva. Och även om orden du brukar är tyngda av sin historia så ger du dem alltid nya bekantskaper och nytt liv i sammanhang som annars gått förlorade för alltid. Inte minst de historier som du berättar om på din blogg, vardagsbetraktelser som sätter ljus på allt det som inte får någon rubrik i tidningarna. Betraktelser, långt ifrån trycksvärta och tidningsbud men fyllda av spänning och liv. Jag är säker på att du någon gång låter dina ord tryckas och bindas in, berättelser berättade om liv som levs.

Således är det som du skriver, orden står inte som neutrala till det de beskriver utan färgar, förstorar, förminskar, förvanskar och förtydligar verkligheten.

Vill vi verkligen att de ska vara transparenta? Vad finns då att läsa mellan raderna?

Tack för kommentaren och dina varma ord om mina urval, det uppskattar jag otroligt mycket!