Om livet ändå vore vackert. Om livet ändå inte vore så fult, så fullt av det fula, så dränkt i det banala, så mycket yta, blingblingblingande, så blänkande blank tunn billig polityr över all den där tarvligheten. Om någon ändå någon endaste gång kunde tala på allvar om något som är på riktigt. Också om det fula. Jag är ful. Det är väldigt fult att sitta i väntrummet på S:t Lars. Min ångest tillhör inte den chica existentiella kulturångestgenren. Min ångest är verkligen inte klädsam. Den genererar inte stor poesi och passar dåligt ihop med rödvin och sociala sammanhang. Min ångest kryper på alla fyra och slår huvudet i golvet. Bang bang tills blodet kommer. Min ångest stoppar fingrarna i munnen nästan av sig själv till de välsignade spyorna befriar och kroppen bli stilla och slak och munnen och näsan smakar beskt och surt och det är illande gult i klosetten och naglarna river och klöser och blodet kommer. Min ångest tvingar ut mig på flera timmar långa helvetesvandringar gågågågå bort från mig själv bort från rösten i mitt huvud som säger att jag måstemåstemåstemåste. Min ångest kör bil väldigtväldigtväldig fort hela vägen mellan Malmö och Stockholm och Malmö och Göteborg och tillbaka igen. Och skulle jag köra ihjäl mig är det ju knappt självmord utan mer som en olyckshändelse och då blir det inte riktigt lika svårt för min familj och mina vänner. Min ångest är ful och luktar illa och ska gömmas undan. Ann Heberlein
(Fotograf: Carl Rymenams)
4 kommentarer:
Jag minns inte hur jag hitta till din blogg, men det hade med all säkerhet något med slumpen att göra.
Nu är det en av få som jag följer, och gillar verkligen kombinationerna av bild och text som du väljer. Det ger mig alltid något.
Ibland är man så helt och fullt här att man inte står ut, utan kollapsar i sig själv: man har nått en närvaromässig Chandrasekargräns. Jag tror inte äkta ångesttillstånd, ett slags existentiell klaustrofobi, skiljer sig åt särskilt mycket mer än till effekterna. Vissa kör bil, andra förmår inte ens röra sig.
Mycket bra bildval.
Hej Sofia!
Jag blir mycket, mycket glad över vad du berättar. Även om du inte skriver ett ord till så känns det inspirerande att veta att du finns där ute som uppskattar vad jag försöker göra med bloggen.
Tack!
Hej Svalka!
Den gräns du antyder är nog mycket betydelsefull i detta sammanhang, känslan av undergång, kollaps, på gränsen till panik eller självutsläckande. När man träder över denna gräns är utgången oviss, man kan komma att skada sig själv. I den stunden är det nog svårt att prata om sin ångest som en inspirationskälla på en kulturfest.
Roligt att du gillar bildvalet som jag också tycker visar lite av det Heberlein berättar om.
Tack för kommentaren!
Skicka en kommentar