fredag 30 januari 2009

Apokalyptiskt gult skrik


Och då, först då, förstod jag att mannen skrek. Skrek hest, oupphörligt, i vilda glissandon och hostade upp delar av struphuvudet, blodiga slamsor av luftstrupen. Han tjöt som en hyena, som en herrelös hund som någon slår ihjäl med påk, som någon som kokas levande i olja, som en kvinna som föder en fladdermus. Kroppen riste i fruktansvärda konvulsioner, de blodiga armstumparna pekade mot skyn, nedsölade av blodet som vällde fram ur artärerna. Då gav jag till ett skrik av fasa, vi skrek båda två, vi vred oss av smärta båda två, i mitt lilla kranium med mjuka ben färgades skriket bländande gult, apokalyptiskt, pulserande, outhärdligt gult. Jag skrek med händerna för öronen, och hela min varelse, alltifrån halsens trånga tunnel och munhålan, övergick i skriket, klädde en skrikkropp i en skrikanatomi och sedan skrek inte längre jag utan skriket skrek mig, jag var den som trängde ut mellan mitt skriks stämband och skadades i ljudspringan och struplocket, och strömmade över tungan och smalnade av för att kunna tränga ut genom skrikmunnen.
(…)Kanske det i hjärtat av denna bok inte finns något annat än ett bländande, apokalyptiskt, gult skrik …
Cartarescu
(Fotograf: aR)

4 kommentarer:

Noémi sa...

Suggestivt! Men så här nerskrivet känns ett skrik ändå inte riktigt tillräckligt i förhållande till smärtan. Om jag förstod bilden med de blodiga armstumparna rätt.

Svalka sa...

We are born with a scream; we come into life with a scream, and maybe love is a mosquito net between the fear of living and the fear of death, sa Francis Bacon. Jag kan bara vråla mitt bifall.

Niklas sa...

Hej Noémi! Jag håller med dig om att man kan finna skriket av ångest tämligen smärtfri när man ser blodiga armstumpar riktade mot himlen.

Cartarescu beskriver dock i detta fall sin egen ångest i barndomen inför mötet med en gipsfigur som skrämmer honom på ett sjukhus där han vistas. Kanske blir åsynen blödande armstumparna efter ett tag diminutiv medan ångesten inför en horribel värld blir fullständigt överväldigande i den maktlöshet ffa ett barn kan känna (men även vi vuxna).

Niklas sa...

Hej Svalka! Underbart citat. Tack för det!!