Vi är ju ensamma som barn som har gått vilse i skogen. När Du står framför mig och ser på mig, vad vet Du då om min smärta och vad jag om Din? Och om jag så kastade mig på marken framför Dig och började gråta och berätta för Dig, vad mer skulle Du då veta om mig än Du vet om helvetet när någon berättat för Dig att det är hett och fasansfullt? Just därför borde vi människor stå framför varandra lika ödmjuka, eftertänksamma och kärleksfulla som framför ingången till helvetet.
Kafka
9 kommentarer:
I som i någon form av relation inträder, övergen allt hopp.
Det går inte att mäta känslor.
Hehe! Det låter onekligen hoppfullt för ensamheten.
Tack för kommentaren!
Hej Axel! Ändå försöker vi, vem älskar vem mest, vem är mest kär eller hatisk. Våra själar bär alla en våg utan skala. Inte konstigt vi är ensamma.
Tack för kommentaren!
Inte riktigt, va? Den ensamme står om inte annat i en relation till sig själv. Med "hopp" förstår jag f.ö. den sentimentala och fega vägran att tänka som Camus talar om i Myten om Sisyfos.
Intressant! Vad står då ensamheten i relation till?:)
"Ensamhet" beskriver en privativ relation till den Andre och hoi polloi, förstås.
Då finns det inget hopp, om jag förstår dig rätt.
Exakt. Att "leva på hoppet" är fly verkligheten.
Skicka en kommentar