Hej min vän! Hur går det om filosofen tar ett järn, blir lite djup, löser lite livsproblem. Lite mer alkohol på de filosofiska institutionerna skulle vara något.
Rusdrycker och rusröka inbjuder kanske till andra världar, som kanske spänns upp av andra dimensioner. Och under knarkpiskan kan varje dekadent tro sig vara Wittgenstein och ha löst filosofins problem en gång för alla. Således tror man sig ha löst något på djupet, men har samtidigt bara simmat runt på olika preparats ytspänningar där inget språk finns. Kanske både Wittgenstein och Heidegger kunde finna sig nöjda därav. Kom att tänka på den tyske författaren och levande krigsmonumentet Ernst Jünger var ytterst liberal när det kom till LSD och andra dörröppnare.
Droger i all ära, de kan ofta hjälpa tänkandet. Å andra sidan är det som Schniff antyder kanske inte särskilt mycket av det man under ruset kommer fram till som faktiskt håller inför en nykter blick ...
Heideggers poäng är, droger eller ej, att filosofin måste hämta upp "det djupa" till en hanterlig nivå -- det måste friläggas, göras transparent och avgränsas gentemot andra fenomen för att det över huvud taget ska vara möjligt att närma sig något slags lösning. Om det på djupet inte finns något språk, eller med andra ord: om tänkande ytterst gäller mening och orden bara är en approximering av denna mening, är det stående problemet att trots allt söka finna språkliga uttryck. När ett dunkelt, "djupt" problem kunnat begreppsläggas utan att därmed reduceras, har det också hämtats upp till ytan. Varabegreppet är ett alldeles utmärkt exempel på ett djupt problem; Heideggers fenomenologi ett lika utmärkt sätt att närma sig det utan att samtidigt reducera det.
Wittgenstein verkar mena att livets problem sådana de normalt uttrycks har reducerats alltför mycket, och därmed att de vilar på dolda och för ett tänkande som enbart rör sig på ytan onåbara premisser. Jag tror att gubbarna trots allt hade kunnat vara överens om en hel del.
(Praeterea: Om ett problem löses en gång för alla upphör det i samma ögonblick att vara filosofiskt.)
Vilken fantastiskt klargörande kommentar Skymning! Tack! Jag känner att jag närmade mig Heidegger lite, som är en filosof jag snarare läst lite om än något av. Jag är nog dessvärre inte så speciellt ensam om att ha denna kunskapsrelation till honom.
Fullständigt ointressant. Jag är fullständigt ointressant. Jag skriver att jag är läkare. Men jag kunde lika gärna ha skrivit att jag är svartvit, eller död. Det spelar ingen roll. Jag är ingen.
7 kommentarer:
Samtidigt fungerar filosofin bara på ytan (Heidegger, givetvis). Hur ska det gå?
Hej min vän! Hur går det om filosofen tar ett järn, blir lite djup, löser lite livsproblem. Lite mer alkohol på de filosofiska institutionerna skulle vara något.
Rusdrycker och rusröka inbjuder kanske till andra världar, som kanske spänns upp av andra dimensioner. Och under knarkpiskan kan varje dekadent tro sig vara Wittgenstein och ha löst filosofins problem en gång för alla. Således tror man sig ha löst något på djupet, men har samtidigt bara simmat runt på olika preparats ytspänningar där inget språk finns. Kanske både Wittgenstein och Heidegger kunde finna sig nöjda därav.
Kom att tänka på den tyske författaren och levande krigsmonumentet Ernst Jünger var ytterst liberal när det kom till LSD och andra dörröppnare.
Droger i all ära, de kan ofta hjälpa tänkandet. Å andra sidan är det som Schniff antyder kanske inte särskilt mycket av det man under ruset kommer fram till som faktiskt håller inför en nykter blick ...
Heideggers poäng är, droger eller ej, att filosofin måste hämta upp "det djupa" till en hanterlig nivå -- det måste friläggas, göras transparent och avgränsas gentemot andra fenomen för att det över huvud taget ska vara möjligt att närma sig något slags lösning. Om det på djupet inte finns något språk, eller med andra ord: om tänkande ytterst gäller mening och orden bara är en approximering av denna mening, är det stående problemet att trots allt söka finna språkliga uttryck. När ett dunkelt, "djupt" problem kunnat begreppsläggas utan att därmed reduceras, har det också hämtats upp till ytan. Varabegreppet är ett alldeles utmärkt exempel på ett djupt problem; Heideggers fenomenologi ett lika utmärkt sätt att närma sig det utan att samtidigt reducera det.
Wittgenstein verkar mena att livets problem sådana de normalt uttrycks har reducerats alltför mycket, och därmed att de vilar på dolda och för ett tänkande som enbart rör sig på ytan onåbara premisser. Jag tror att gubbarna trots allt hade kunnat vara överens om en hel del.
(Praeterea: Om ett problem löses en gång för alla upphör det i samma ögonblick att vara filosofiskt.)
Vilken fantastiskt klargörande kommentar Skymning! Tack! Jag känner att jag närmade mig Heidegger lite, som är en filosof jag snarare läst lite om än något av. Jag är nog dessvärre inte så speciellt ensam om att ha denna kunskapsrelation till honom.
Så lite så. Är du (mycket) intresserad av honom rekommenderar jag Joan Stambaughs översättning av Sein und Zeit, samt Dreyfus/Wrathalls antologi A Companion to Heidegger.
Mycket intressant dialog som jag inte kan tillägga något till. Tack till er båda!!
Skicka en kommentar