
Vad jag egentligen fruktar – något värre kan väl ingen säga och ingen heller få höra – är att jag aldrig kommer att kunna äga dig. Att jag i bästa fall kommer att få nöja mig med att likt en blint trogen hund kyssa Din förstrött framsträckta hand, vilket inte kommer att vara ett tecken på kärlek utan ett tecken på förtvivlan hos ett djur som dömts till tystnad och ett liv i evig avskildhet. Att jag kommer att sitta bredvid Dig och – vilket redan inträffat – känna hur Din kropp lever och andas alldeles intill mig men ändå i grund och botten vara längre ifrån Dig än jag är nu i mitt rum. Att jag aldrig kommer att kunna fånga Din blick, utan bokstavligen kommer att förlora kontakten med den för alltid om Du så bara tittar ut genom fönstret eller vilar ansiktet i händerna. Att jag inför världens alla blickar kommer att gå hand i hand och till synes förenad med Dig, men att inget av detta kommer att vara sant. Kort sagt, att jag för alltid kommer att vara utestängd från Dig, även om Du böjer Dig så djupt ner mot mig och Du själv riskerar att falla.
Kafka (till Felice Bauer 1 april 1913)
(Fotograf: Lauren Bentley)