jag ropade mitt namn
i den väldiga tystnaden
och det ekade tillbaka mot mej
rullade över vildmarken ensamt och främmande
och i drömmen
var inga där
bänkraderna gapade tomma
det var kallt och otäckt
som om livet självt skulle begravas
eller livets hjärta
eller bara någon som varit full av liv
en flicka kanske
hon som velat så mycket
under hennes naglar
satt rester av gräs och sand
från den värld hon byggt
och fast hela hennes kropp brunnit färdigt
och bara askan fanns kvar
levde hennes ögon och såg sej omkring
hoppades fortfarande
bad om hjälp
Bruno K. Öijer
(Fotograf: okänd)
8 kommentarer:
Öijer, Öijer! Mycket bra. Bilden, texten, kombinationen. Så bra.
Hej Noémi! Vad roligt att du gillade texten och bilden. Jag gillar Öijer.
Tack för kommentaren!
Då är vi inte helt få
vi som gillar Bruno K
När vi brunnit färdigt ja
då glöder vi på ett tag
Vi får duga
Mmmm, vilka kraftfulla rader. I mig väcker dom upp övergivenhet, kanske andra som övergivit eller att "hon" övergivit sig själv.. Kanske en kombination av båda. Så mänskligt, smärtsamt.. Och ändå lever hoppet, ögonen vädjar om Nåd, vädjar om blott en gnutta mänsklig närvaro...
Hej Wu!
Tänkvärt, för visst finns det glöd efter elden.
Tack för dessa ord!
Hej Be Witched!
Visst är det så, raderna väcker många tankar och övergivenhet och hopp kan jag också känna. Men mest svart.
Tack för kommentaren!
Köpte Svart som silver i måndags och förstod inte varför jag inte riktigt läst Öijer förut. Han är ju så jävla bra, bara.
han ser tillvaron på ett säreget vis.
Skicka en kommentar