Och då, först då, förstod jag att mannen skrek. Skrek hest, oupphörligt, i vilda glissandon och hostade upp delar av struphuvudet, blodiga slamsor av luftstrupen. Han tjöt som en hyena, som en herrelös hund som någon slår ihjäl med påk, som någon som kokas levande i olja, som en kvinna som föder en fladdermus. Kroppen riste i fruktansvärda konvulsioner, de blodiga armstumparna pekade mot skyn, nedsölade av blodet som vällde fram ur artärerna. Då gav jag till ett skrik av fasa, vi skrek båda två, vi vred oss av smärta båda två, i mitt lilla kranium med mjuka ben färgades skriket bländande gult, apokalyptiskt, pulserande, outhärdligt gult. Jag skrek med händerna för öronen, och hela min varelse, alltifrån halsens trånga tunnel och munhålan, övergick i skriket, klädde en skrikkropp i en skrikanatomi och sedan skrek inte längre jag utan skriket skrek mig, jag var den som trängde ut mellan mitt skriks stämband och skadades i ljudspringan och struplocket, och strömmade över tungan och smalnade av för att kunna tränga ut genom skrikmunnen.
(…)Kanske det i hjärtat av denna bok inte finns något annat än ett bländande, apokalyptiskt, gult skrik …
Cartarescu
(Fotograf: aR)
