Verklighetens öde

Denna verklighet som framträder till den grad bestämt, kyligt, hårt och klart för syn och hörsel, den flyter med tiden ut och blir nästan ogripbar, och så småningom breder drömmarna ut sig över verkligheten, drömmarna och de icke-fotografiska, icke-eidetiska, otillförlitliga minnena, i vilka färgen läggs på i efterhand under emotionernas ljuva angrepp, och i synnerhet restaureringar och rekonstruktioner som byggs upp i motvind och olycka och sedan tar varandra till stöd, breder ut sig över verkligheten och påverkas av den, återspeglas i den och omvänt så att en psykisk färg, en nostalgins färg som inte vet vad som är dröm och vad som inte är det, till slut sprider sig över alla kära, hypnotiska bilder i våra liv. Cartarescu
(Fotograf: Mariano Vargas)

Some day this hill will be burned by napalm

20 Oct 66

Dear Aunt Fannie,

This morning one of my men turned to me and pointed at a plant with soft red flowers and said: “That is the first plant I have seen today which didn’t have thorns on it.” The plant and the hill upon which it grew was also representative of Vietnam…It is a country of thorns and cuts, of guns and marauding, of little hope and of great failure, yet in the midst of it all, a beautiful thought, gesture, and even person can arise among it waving bravely at death. Some day this hill will be burned by napalm, and the red flower will crackle up and die among the thorns. So what was the use of living and being a beauty among the beasts, if it must, in the end, die because of them, and with them? You are what you are, what you are. Whether you believe in God, fate, or the crumbling cookie elements are so mixed in a being that make him what he is: his salvation from the thorns around him lies in the fact that he existed at all, in his very own personality….The flower will always live in the memory of a Marine, but even if we had never gone on that hill, it would still be a soft, red, thornless flower growing among the cutting, scratching plants, and that in itself is its own reward.
Love, Sandy

2Lt Marion Lee (“Sandy”) Kempner, born in 1942 in Galveston, Texas, was a platoon leader with Company M, 3rd Battalion, 7th Regiment, 1st Marine Division, operating in I Corps. He arrived in Vietnam in July 1966. Four months later, on 11 November, Sandy Kempner was killed by shrapnel from a mine explosion near Tien Phu. He was 24 years old.

(Fotograf: okänd)

Det sanna konstverket

På ett fördolt, gåtfullt och mystiskt vis uppstår det sanna konstverket ”ur konstnären”. Lösgjort från honom erhåller det sitt eget liv, blir en personlighet, ett självständigt, av ande levande subjekt som även i materiellt avseende lever ett verkligt liv – som är ett väsen.

Verket har alltså inte uppstått ur likgiltighet och slump. Det framlever heller inte sitt andliga liv i likgiltighet, utan det besitter – likt varje väsen – en alstrande pånyttfödande kraft.
Wassily Kandinsky
(Fotograf: okänd)

Eftertankens begapade tystnad försvinner

Även stora andar har bara sin fem finger breda erfarenhet, - strax bortom denna upphör eftertanken och deras oändliga tomhet och dumhet begynner. Nietzsche
(Fotograf: okänd)

Sorg är överlevnad

Sorg är en kraft och motsatsen till negativ depression, likstelhet och sjukdom. Sorg är överlevnad. Sorg är en läkedomsprocess och en nödvändig känslomässig ärrbildning. En människa i sorg är en vacker, helig och okränkbar varelse. Och utan människors förmåga att känna sorg över det som är och över det som gått förlorat skulle det inte finnas någon framtid för människosläktet. Bruno K. Öijer
(Fotograf: Cile Bailey)

Tyrannisk lem vattnar ett rasande djur

Platon säger att gudarna har utrustat oss med en olydig och tyrannisk lem, som likt ett rasande djur försöker underkuva allt med sin våldsamma aptit. De har också gett kvinnorna ett glupande, girigt djur som blir vansinnigt om det inte matas på rätt tid; det tål inga uppskov, blåser in sitt raseri i deras kroppar, blockerar kanalerna, hejdar andningen och vållar tusen olika krämpor till det har sugit ut den gemensamma törstens frukt och rikligt vattnat och befruktat skötet med den. Montaigne
(Fotograf: okänd)

Look at all the lonely people

Ah, look at all the lonely people
Ah, look at all the lonely people

Eleanor Rigby picks up the rice in the church where a wedding has been
Lives in a dream
Waits at the window, wearing the face that she keeps in a jar by the door
Who is it for?

All the lonely people
Where do they all come from?
All the lonely people
Where do they all belong?

Father Mckenzie writing the words of a sermon that no one will hear
No one comes near.
Look at him working. darning his socks in the night when there's nobody there
What does he care?

All the lonely people
Where do they all come from?
All the lonely people
Where do they all belong?

Ah, look at all the lonely people
Ah, look at all the lonely people


Eleanor Rigby died in the church and was buried along with her name
Nobody came
Father Mckenzie wiping the dirt from his hands as he walks from the grave
No one was saved

All the lonely people
Where do they all come from?
All the lonely people
Where do they all belong?

Paul McCartney, Beatles
(Konstnär: okänd)

Avslutningsvis vill jag passa på att tacka Gud…

Med USA och Amerika så tycker jag att det är ju en viktig annan del, en annan dimension. För där hör du presidenten välsigna, be Gud välsigna landet och be Gud välsigna människorna. Jag tycket det skulle vara suveränt om vår Statsministern kunde säga detta för vi är ju fortfarande ett kristet land. Jag vill kalla Sverige ett kristet land. Därför är det jätteviktigt att ledningen också bekänner sin tro, just kunna be att Sverige ska välsignas av Gud. Visst är det en fin avslutning? Det är ett uttryck från USA hur man ser till den religiösa dimensionen.
Else-Marie Lindgren (Riksdagsledamot för Kristdemokraterna, i Radio P4, Sjuhärad)

Ni djärva fåglar på ödsliga klipprev

Alla dessa djärva fåglar som flyger långt bort, långt bort i fjärran, - en sak är säker! Förr eller senare orkar de inte längre utan måste slå sig ner på en masttopp eller ett ödsligt klipprev – och till råga på allt är de innerligt tacksamma för denna erbarmliga tillflykt! Men vem har därför rätt att dra den slutsatsen att inga oändliga fria stråt längre skulle finnas framför dem, eller att de har flugit så långt som man kan flyga!

Alla våra stora läromästare och föregångar har till sist tvingats göra halt, och den åtbörd med vilken tröttheten gör halt hör inte till de mer ädla och anslående: inte heller jag och du kommer att bli några undantag! Men vad angår det mig och dig! Andra fåglar skall flyga vidare!

Och denna insikt och tro flyger ikapp med dem på deras färd bort genom luften, den stiger rätt upp i skyn över våra huvuden och över deras egen vanmakt och ser däruppifrån långt bort i fjärran, ser skarorna av fåglar ännu starkare än vi som snart strävar åt samma håll som vi en gång strävade mot och där allt bara är hav, hav, hav!

– Och var är det vi vill komma då? Är det verkligen över havet vi vill? Varthän för oss detta mäktiga begär som för oss är mer värdefullt än all lust? Varför just i den riktningen, dit där hittills alla mänsklighetens solar har gått ned?

Skall man kanske en gång säga om oss att också vi, med kurs mot väster, hoppades nå fram till ett Indien, - men att vårt öde var att stranda på oändligheten?

Nietzsche
(Fotograf: Dean Fidelman)

Stum hud

Jag har skrivit dikter med tänkvärda
pauser och kommatecken.
Jag förvandlar bröd till stenar.
Jag tycker mig vara bakbunden.
Jag tycker mig ha en stum hud
spänd över mitt ansikte
och fantiserar om en liten kniv
mellan tänderna.

Jag har känt
hur jag kräktes upp min strupe
och hur också min tunga gled ur
en obrukbar skinntrasa.
Var finner jag ett instrument
för all min instängda luft?
Jag är en nedsölad sko
på en överfylld gata.
Jag är en herrelös hund
full av efterhängsen kärlek
bland likgiltiga nersölade skor.

Sonja Åkesson
(Fotograf: okänd)

Vi är inga jävla änglar

Den sista oskulden och den sista blygheten. Det är avgjort. Inte visa världen min avsmak och mina bedrägerier.
Framåt! Vandringen, bördan, öknen, ledan och vreden.
Hos vem skall jag ta tjänst? Vilket odjur bör man dyrka? Vilken helgonbild angriper man?
Vilka hjärtan ska jag krossa? Vilken lögn skall jag hålla fast vid?
I vilket blod ska jag vada?
Rimbaud
(Fotograf: Lev Dolgachov)

En god och trofast människa älskas av medlidande

Han var en skurk, säger de, en bedragare, en avskyvärd människa som det inte var värt att dö för; glöm honom , tänk inte mera på saken, det var ju bara en förlovning, låt händelsen falla i glömska, och du skall åter bli ung, åter kunna hoppas. De får henne att flamma upp, för ett sådant vredens patos harmonierar med andra stämningar inom henne; hennes stolthet mättar sig på den hämndlystna tanken att förvandla alltsammans till en intighet; det var inte för att han var en utomordentlig människa som hon älskade honom, långt därifrån, hon såg mycket väl hans fel och brister, men hon trodde att han var en god människa, en trofast människa, därför älskade hon honom, det var av medlidande, och därför blir det lätt att glömma honom eftersom hon aldrig hade behov av honom. Kierkegaard
(Fotograf: okänd)

… och sätta kvinnorna i bur

Det är de sinnligaste männen som måste fly kvinnorna och plåga sin kropp. Nietzsche
(Fotograf: Ulli Predeek)

Apokalyptiskt gult skrik

Och då, först då, förstod jag att mannen skrek. Skrek hest, oupphörligt, i vilda glissandon och hostade upp delar av struphuvudet, blodiga slamsor av luftstrupen. Han tjöt som en hyena, som en herrelös hund som någon slår ihjäl med påk, som någon som kokas levande i olja, som en kvinna som föder en fladdermus. Kroppen riste i fruktansvärda konvulsioner, de blodiga armstumparna pekade mot skyn, nedsölade av blodet som vällde fram ur artärerna. Då gav jag till ett skrik av fasa, vi skrek båda två, vi vred oss av smärta båda två, i mitt lilla kranium med mjuka ben färgades skriket bländande gult, apokalyptiskt, pulserande, outhärdligt gult. Jag skrek med händerna för öronen, och hela min varelse, alltifrån halsens trånga tunnel och munhålan, övergick i skriket, klädde en skrikkropp i en skrikanatomi och sedan skrek inte längre jag utan skriket skrek mig, jag var den som trängde ut mellan mitt skriks stämband och skadades i ljudspringan och struplocket, och strömmade över tungan och smalnade av för att kunna tränga ut genom skrikmunnen.
(…)Kanske det i hjärtat av denna bok inte finns något annat än ett bländande, apokalyptiskt, gult skrik …
Cartarescu
(Fotograf: aR)

Vad är kärleken

Och vad är kärleken, det klara svalkande vattnet i det sexuella helvetet, den askgrå pärlan i musslan av eld och hjärtskärande skrin? Cartarescu
(Fotograf: Okänd)

Människan drömmer fortfarande om räddning

Ett halmstrå? Vissa håller näsan ovanför vattenytan genom att klamra sig fast vid ett blyertsstreck. Klamrar sig fast? Nej, de har redan drunknat men drömmer fortfarande om räddning. Kafka
(Fotograf: Jana Stolzer)

De hänsynslösa passionerna

Den lilla fläkten av förtrollning förblir sig lik vare sig man för första gången ser en dam naken eller i en höghalsad klänning, och de stora, hänsynslösa passionerna har alla sin rot däri att en människa tror sig se sitt hemligaste jag blicka sig till mötes bakom en annans sänkta ögonfransar. Musil
(Fotograf: Aaron Hawks)

Hurry

Except the smaller size
No lives are round –
These – hurry to a sphere
And show and end –
The larger – slower grow
And later hang –
The summers of Hesperides
Are long.

Emily Dickinson
(Fotograf: Okänd)

Vad är väl en bal på slottet

Kungaparet ville ingripa på Tysklands sida 1915, säger DN i en stor rubrik. Hade drottningen, som hade en så bräcklig hälsa, verkligen orkat med skyttegravarnas strapatser? För att inte tala om Kung Gustav? Ragnar Sandberg
(Bild: Skyttegrav i Verdun)

Skugglikt-spöklikt

När vi själva genomgripande förvandlas, förvandlas också våra vänner, som inte har förvandlats, till spöken från vårt eget förflutna: deras röster når oss skugglikt-spöklikt – som hörde vi oss själva, men yngre, hårdare, omognare.
Nietzsche
(Fotograf: Okänd)