Instinktiv mening

De flesta män, skitfega som de är, projicerar sin medfödda svaghet på kvinnor, betecknar den som kvinnlig svaghet, och tror sig själva om att ha kvinnors styrka. De flesta filosofer som inte är så fega inser att manliga brister existerar i män, men kan fortfarande inte inse att de bara existerar i män. Därför rubricerar de mäns villkor som det Mänskliga Villkoret. De lägger fram sina intighetsproblem, vilka skrämmer dem, som filosofiska dilemman och ger därigenom status åt sin primitivism; rubricerar högtravande sin intighet som ett ”Identitetsproblem”; och fortsätter att pladdra pompöst om Individens Kris”, ”Varats Väsen”, ”Essensen föregår Existensen”, ”Existentiella Former av Varat”, etc, etc.
En kvinna tar inte bara sin identitet och individualitet för given, hon vet också instinktivt att det enda som är fel är att skada andra och att meningen med livet är kärlek. Valerie Solanas
(Konstnär: Banksy)

Mannen tjallar, Gud belönar

Kvinnan såg att trädet var gott att äta av; det var en fröjd för ögat och ett härligt träd, eftersom det skänkte vishet. Och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man, som var med henne, och han åt. Då öppnades deras ögon, och de såg att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och band dem kring höfterna.
De hörde Herren Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden. Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Herren Gud. Men Herren Gud ropade på mannen:

Gud: Var är du?

Mannen: Jag hörde dig komma i trädgården och blev rädd, eftersom jag är naken, och så gömde jag mig.

Gud: Vem har talat om för dig att du är naken? Har du ätit av trädet som jag förbjöd dig att äta av?

Mannen: Kvinnan som du har gett mig till att vara med mig, hon gav mig av trädet, så att jag åt.

Gud: Vad är det du har gjort?

Kvinnan: Ormen lurade mig, och jag åt.

Gud till ormen: Du som gjorde detta, förbannad skall du vara, utstött från boskapen och de vilda djuren. På din buk skall du kräla och jord skall du äta så länge du lever. Jag skall väcka fiendskap mellan dig och kvinnan, mellan din avkomma och hennes: de skall trampa på ditt huvud och du skall hugga dem i hälen.

Gud till kvinnan: Stor skall jag göra din möda när du är havande, med smärta skall du föda dina barn. Din man skall du åtrå, och han skall råda över dig.

(Bibeln, Genesis)
(Konstnär: Anthony Christian)

En varm hand

En varm hand.
Ett varmt bo.
En varm kofta.
att trä på de isande tankarna.
En varm kropp
att trä på kroppen.
En varm själ
att trä på själen.
Ett varmt liv
att trä på det isande livet.


Sonja Åkesson
(Fotograf: Katarzyna Widmanska)

Gamlingen, vraket, syndaren

Det är många år sedan jag såg Herman, men för varje gång jag har träffat honom har det varit som om han alltid är hos mig, ibland hopkrupen i mig som ett embryo i en livmoder, andra gånger som en gengångare från stadens gömslen och vrår.
Jag satte mig på huk framför honom, tog hans huvud mellan mina händer, stack mig på hans orakade kinder, kväljdes av den motbjudande dunsten av dålig sprit som stod ur munnen på honom och fick vända bort huvudet. Vid nära femtio års ålder hade han blivit flintskallig och vita hårstrån spretade åt alla håll nedtill, men ansiktet var en lidande människas, en som skapats för lidandet. De avlånga rödsprängda ögonen med sluttande ögonbryn öppnades bara ett ögonblick som i en svimning utan att fästa blicken någonstans innan ögonlocken slöts igen och lämnade kvar två elfenbensgula springor. Natten och den sorgsna månen fördunklade ytterligare komans och ångestens grums i hans en gång så blå ögon. Jag nästan bar honom till trehundrafyrtiotreans hållplats där jag blev tvungen att låta honom ligga ner en halvtimme innan bussen kom så att vi kunde åka hem. Jag släpade in honom i den trötta hissen, vi åkte upp till översta våningen i det gamla röda huset. Och här ligger han nu, gamlingen, vraket, syndaren, i min säng, genomsvettig och darrande. För några minuter sedan avbröt jag mitt skrivande för att öppna hans vänstra knytnäve där jag fick se en hopknycklad papperslapp. På det dåliga, smutsiga pappret som måste ha legat i en snaskig ficka full av skräp står någonting skrivet, som jag vid första anblicken trodde var ett telefonnummer men sedan såg var en matematisk formel. Jag skriver ner den här så som jag tror att det står och hoppas att jag inte har läst fel:

W(k)=Σ=a-n cos(bnK), b>a


Cartarescu (Fotograf: Lauren Bentley)

Vem har inte känt

Du som stulit mitt hjärta,
lämnat det öde och plundrat,
och sen lagt min själ i ruiner,
mottag denna dikt, jag undrar
om den inte blir den sista jag skriver.

Som en helgdag ska den här dagen smyckas,
för en korsfästelse är vad den här magin liknar.
Se,
nu har jag äntligen lyckats
nagla fast mig vid pappret med ordens spikar.
Majakovskij
(Fotograf: Luc Selen)

I want somebody

I go into the bathroom instead, close the door behind me, and leaning over the mirror to look at my own drawn face, I let it out. ”I want somebody! I want somebody! I want somebody!” Sometimes I can go on like this for minutes at a time in an attempt to bring on a fit of weeping that will leave me limp and, for a while at least, empty of longing for another. I of course am not so far gone as to believe that screaming aloud in a closed-off room will make the somebody I want appear. Besides, who is it? If I knew I wouldn’t have to holler into the mirror – I could write or phone. I want somebody. I cry – and it is my parents who arrive. Philip Roth
(Fotograf: Okänd)

Vad var det som hände egentligen

På samma sätt som en gudomligt tankspridd och i sig själv försjunken människa med ens vaknar upp, just när klockan med full styrka slagit sina tolv dånande middagsslag i hennes öra, och frågar sig: ”va, vad var det egentligen den slog?”, så gnuggar också vi oss ibland i efterhand i öronen och frågar, fullständigt häpna och bestörta: ”vad var det egentligen jag upplevde?”, ja ”vem är jag egentligen?”, och räknar, som sagt, i efterhand vart och ett av våra upplevelser, vårt livs, vår tillvaros tolv skälvande klockslag – ack! Och så räknar vi till på köpet fel…
Nietzsche
(Fotograf: Carl Rymenams)

As long as

You can't say you're not going to have an explosion
and you leave the condition. And as long as those ingredients, explosive ingredients, remain, then you're going to have the potential for explosion on your hands.
Malcolm X
(Konstnär: Banksy)

Jag tänker i multipler

Jag tänker i multipler, du har bara åsikter, medan jag är själva tanken och ännu mycket mer, jag ser det som du aldrig kommer att se, jag ser sanningen i saker och ting, jag ser betydelsen före formen, jag hör ordet före rösten, jag känner till döden före livet, och jag är inte längre rädd för någonting, du vet, det är rädslan som förtär hjärnan, det är rädslan som förtär kroppen, det är rädslan som har sönder banden, själv är jag inte rädd, för jag finns till utifrån rädslan, fattar du? Jag ska långt upp i himlen, och mina armar är ofantliga när de håller upp molnen. Nina Bouraoui
(Fotograf: Lauren Bentley)

Fanatismens brist på fantasi

Det finns en fanatiker i oss alla. Jag är övertygad om att det finns en sådan gen i varje människa. Fanatismen uppstår i hemmet, ett embryo finns i alla relationer. Ett annat kännetecken är att fanatikern inte har något eget liv, utan enbart är intresserad av tillståndet i världen eller sin mission.
Pedanter, antirökare och vegetarianer betraktas inte som abnorma men är likafullt ett slags fanatiker; människor som blir rasande om deras sätt att se på världen inte accepteras. De kan vara beredda att slå ihjäl en annan människa för att hon inte delar deras uppfattning.
Naturligtvis är det inte lika allvarligt som att vara extremist eller religiös fanatiker – men i grund och botten handlar det om samma mekanismer.
Fanatikern är oftast en person utan fantasi och som saknar nyfikenhet. Han vill absolut inte att hans världsbild ruckas av ny information som kan rasera allt han tror på.
Speciellt förmågan att sätta sig in i hur andra människor tänker och hur deras liv ser ut gör fanatism omöjlig - därför är till exempel konst och litteratur mäktiga medel mot fanatism.
Om man är öppen för andra människors argument och erkänner att det finns en mångfald blir människor mer toleranta. Dessutom blir livet roligare och jag kan tänka mig att man faktiskt blir en bättre älskare om man har fantasi.
Med fantasi kan man också bekämpa sina fiender mer effektivt. Amos Oz
(Fotograf: Aaron Hawks)

Blott och bart för detta enda ögonblick

Han var löjtnant och hade gjort inemot tusen flygtimmar i jaktplanet Spitfire som genom en sinnrik mekanism öppnade eld mellan propellerns rotorblad samtidigt som den roterade så att den blev osynlig. Han hade ofta flugit över Balkanländerna och Rumänien. Han hade sett stålcisternerna vid raffinaderierna i Ploiesti flyga i luften och borrtornen i Cimpina sprängas i bitar som om de hade varit tändstickor, han hade lekt katt och råtta med rumänska IAR-plan och tyska Stuka-plan. Han hade sett eldklot och svart rök från något bombplan som hade fått granatträff i buken men också svampmolnen som nådde tre tusen meters höjd långt nedifrån kringelkrokar lika abstrakta som på en karta. Det var som om han hade sysslat med detta ett helt liv – hållit i styrspaken, tryckt på knappen till kulsprutorna, avläst instrumenten, ensam i sin förarhytt timme efter timme – precis som jag i min hiss hade tryckt på knappar och sett våningarna passera revy. Båda två lyfte vi och landade, ingen av oss hade några minnen eller något privatliv. Vi hade kommit till världen (men vilken värld?) blott och bart för detta enda ögonblick då vi kopulerade som två insekter i en aura av koncentriska ljuscirklar. Och så skulle vi alltid förbli: stående, tryckta intill varandra, upptill förenade genom blickar, nedtill genom befruktningskanalen genom vilken jag kände hur jag invaderades av miljarder informationsbitar. Vi stannade kvar så i en sluten krets, i ett hjul genom vilket mannen flöt in i kvinnan genom könet och kvinnan in i mannen genom blicken, också när vi lösgjorde oss från varandra, när han tog ett steg bakåt och blev stående ett ögonblick och såg på min mage och mina svettdrypande bröst. Och jag såg på honom, på hans ludna mage och slaka lem. Sen kom han tillbaka till sin grå förarhytt och var själv alldeles grå som i en svartvit krigsfilm och fortsatte jaga fiendens jaktplan över molnfria eller mörka himlar och blev nedskjuten samma dag, eller också överlevde han, blev gammal och satt med barnbarnen i knät och berättade hur han hade kämpat i kriget. Vem bryr sig om vilket? Cartarescu
(Bild: Okänd)

Jag är grå som aska

Därför finns det inga höjder och vidder för mig. Förvirrad hoppar jag omkring bland människorna. De ser på mig med stor misstro. Jag är ju en farlig fågel, en tjuv, en kaja. Men det är bara skenbart. I själva verket saknar jag sinne för glänsande ting. Och därför bär jag inte ens glänsande svarta fjädrar. Jag är grå som aska. En kaja som längtar efter att få gömma sig bland stenarna. Kafka
(Fotograf: Frank Boots)

En oursäktlig tanklöshet

Man måste betrakta måleriet som ett samtal mellan deltagare med olika skaplynnen till konstinstitutionen. Det är ett misstag, tror jag att låtsas tiden vara ett handicap för dem som levat före oss. Utan att bortse från tiden, gör vi oss skyldiga till en oursäktlig tanklöshet, som borde förpassa oss utanför denna diskussion. Måleriet är lika utsträckt i rum och tid som andens verksamhet är det. Och vi ha ingen anledning att tro att en viss tid eller ett visst slags måleri har uttömt dess resurser.
Vår egen tid har också den rätt till att komma med sina meningar, hur chockerande eller destruktiva de kan synas vara för de konventioner, vi tillägnat oss från tidigare meningsutbyten. I morgon har de skapat nya konventioner för dem som då lever. Ragnar Sandberg
(Konstnär: Anthony Christian)

Sanningen om oss själva

Vi driver formligen vind för våg, och vi kan inte vara helt utan sinne för humor om vi mitt i vinddraget tar oss för pannan eller försöker tala lugnande till oss själva med våra smala fingrar pressade mot knäna. Medan vi i vanliga fall är så hänsynsfulla att vi inte vill veta sanningen om oss själva, kan det nu hända att vi lite halvhjärtat söker den, låt vara att det mest påminner om när vi på skoj låtsas att det är svårt at ta fatt små barn som långsamt stultar iväg framför oss. Vi gräver oss som en mullvad rakt genom oss själva, kommer alldeles kolsvarta och med sammetsmjukt hår upp ur våra underjordiska sandhålor och sträcker ut våra ömkliga små röda fötter i hopp om att väcka medlidande. Kafka
(Fotograf: Dariusz Klimczak)

He thinks too much

Julius Caesar: Let me have men about me that are fat;
Sleek-headed men, and such as sleep o’ nights:
Yond Cassius has a lean and hungry look;
He thinks too much: such men are dangerous.
Shakespeare

Julius Caesar: Jag vill se feta människor omkring mig,
Slätkammat folk, som sover gott om natten;
Den Cassius har en mager, hungrig uppsyn;
Han tänker mycket; sådant folk är farligt.

(Fotograf: Henri Cartier-Bresson på Giacometti)

På kartan över vår paradoxala livsväg

När man vid sitt skrivbord betraktar filigranmönstret av kaffesump i koppen och bilden plötsligt tycks sväva i luften, dubbleras och deformeras på ett märkligt sätt, bli ett morgonlandskap med ett glittrande, flyktigt hav som skymtar mellan rosa kolonner i geometriska tempel och palats, och när bilden svävar där, genomskinlig minut efter minut över ens skrivbord och sedan smälter som socker i vatten – är det omöjligt att urskilja var på kartan detta sker. På kartan som är som en tredimensionell, ändlös spindelväv, kartan över ens plats i världen, befinner man sig i fasa och förundran: i Illusionens husgrund, på Drömmeriets aveny, i Minnets park, på Hallucinationens station, i Verklighetens stadsdel … Nej, då är det lättare att föreställa sig att man sticker en nål genom en hopvikt karta och därmed förenar inkompatibla zoner som ligger långt ifrån varandra i en bana man inte förstår, vinkelrätt mot pappret, ockult, och perforerar tillvaron från intet till intet, så som vi själva genom vår paradoxala livsväg förenar patetiska oförenligheter: födelsen och kärleken, konsten och vansinnet, lyckan och döden…
(Mircea Cartarescu)
(Fotograf: Okänd)

Vår skugglika längtan

Ulrich hade sagt: Vi har inte bara myten om människan som delades i två; vi kan också ta Pygmalion eller Hermafroditos, eller Isis och Osiris, det är, i olika variationer, hela tiden fråga om samma sak. Denna längtan efter en dubbelgångare av det motsatta könet är uråldrig. Den kräver kärlek som vi bara kan möta hos en varelse som är vår fullkomliga avbild, men som ändå måste vara en annan än vi, en magisk gestalt i vilken vi återfinner oss själva, men som ändå förblir just en magisk gestalt och äger det företrädet framför allt som vi endast föreställer oss, att den har en anda av självständighet och oavhängighet. Otaliga gånger har denna dröm om kärlekens fluidum, som oberoende av sinnevärldens begränsningar möts i två olika identiskt lika gestalter, redan i ensam alkemi stigit upp ur den mänskliga huvudskålens retort…
Musil
(Fotograf: Kim Joon)

Jag stöter dig ifrån mig

Jag stöter dig ifrån mig
bara för att så mycket häftigare omfamna dig
i nästa stund av åtrå
som är – motstånd: Mitt väsens fiende
till liv och kraft
- Vad är ditt namn
- Smärta heter jag. Och du?
- Smärta heter också jag
Räck mig din hand, jag skall spå dig
lika fort som du räknar håren i min fläta
Här är den! En dom över tiden
Så många och så mörka hårstrån kan du aldrig skilja
från varandra
- Och du! Du skall se detta tecken i min hand
som ingen annan har
och som ögonblickligen kan tydas
- Skjut mig från dig
Jag vet, du gör det för att så mycket häftigare
omfamna mig
i nästa stund av liv
- Vad är ditt namn
Du som talar så egendomligt!
- Mitt namn är njutning
och vad heter du?
- Njutning heter också jag
- Se, i din hand lägger jag min tjocka fläta
förtroendefullt, som om du vore jag själv
eller jag vore du
- Först nämnde du dig Smärta, sedan Njutning
Fort! Har du flera namn?
- Ja
- Är två namn som utplånar varandra inte nog?
Måste jag kalla dig icke-Njutning
Det vore annars sant och mer än sant
Två smärtor som tar ut varann, en Njutning

Gunnar Ekelöf
(Fotograf: Gordon Denman)

Den viktigaste täcks över

Våra barn lär sig redan i skolan att vatten består av gaserna väte och syre, eller socker av kol, väte och syre. Den som inte förstår det är dum. De viktigaste frågorna täcks över. Wittgenstein
(Fotograf: William Ropp)

Ett dårhus

Den som ännu har ork att lyssna (men idag har man inte längre öron för sådant) hur skriket efter kärlek genljöd i denna plågornas och dårskapens natt, ett skrik av den mest längtansfulla förtjusning, efter frälsning genom kärlek, han vänder sig bort, gripen av oövervinnelig fasa… Det finns så många ohyggligheter hos människan!... Jorden har redan alltför länge varit ett dårhus!... Nietzsche
(Konstnär: Banksy)

Hjärtats vikt

Vad är då till slut det goda. Också det ett magiskt, svårbestämbart, som bara kan mätas med Sets vågskålar i underjorden, hans som väger hjärtat, medan du står huttrande och intig bredvid och väntar utslaget, utan hjärta. Gunnar Ekelöf
(Fotografi: Aaron Hawks på Anne Faith Nicholls)

Söka en fast punkt i livet

Allt flyter. Allt bedrar oss allt lockar oss in i fällor i missförstånd i galenskaper. Den enda punkten som är fast, som inte vacklar är döden. Att tänka på döden, att se livet genom döden är att ge en orgelpunkt åt den svindlande, osäkra melodi som vi lever. Gunnar Ekelöf
(Konstnär: Luke Chueh)

Före Simone de Beauvoir

Thomasius’ grundlärda avhandling De concubinate är särdeles läsvärd; man finner i den påvisat, att konkubinatet i alla tider och bland alla folk ända till den luterska reformationen, varit tillåten och till en viss grad lagligt erkänd, ingalunda skamlig inrättning; detta avskaffade den luterska reformationen, som så fick ännu en anledning att rättfärdiga prästernas giftermål. Och sedan kunde icke heller den katolska kyrkan tillåta det.

Om polygami skall man alls icke bry sig om att disputera, utan taga den som ett allestädes närvarande faktum; uppgiften är bara dess reglering. Var finns det väl verkliga monogamister? Alla leva vi åtminstone till en tid, oftast i hela vårt liv, i polygami. Eftersom varje man således behöver flera kvinnor, är intet mer rättvist, än att det står honom fritt eller rentav ålåge honom att sörja för flera kvinnor. På så sätt får kvinnan åter sin riktiga ställning som subordinerad, och damen, med alla hennes löjliga anspråk på respekt och beundran, detta monstrum av europeisk civilisation och kristligt germansk dumhet, försvinner ur världen. Schopenhauer
(Fotografi: TheOdotos)

Schopenhauers paradox

Liksom det rikhaltigaste bibliotek, när det inte är ordnat, inte gör så stor nytta som ett måttligt stort som är väl ordnat, så är den största mängd av oordnade kunskaper, som inte har genomarbetats av eget tänkande, mycket mindre värd än en mindre kvantitet, som är väl genomtänkt. Ty först genom det allsidiga kombinerandet av vad man vet, genom varje sannings jämförelse med alla andra, tillägnar man sig fullständigt sitt eget vetande och får makt över det. Men man kan blott genomtänka, vad man vet, och därför bör man lära sig något; men man vet dock blott, vad man har tänkt igenom. Schopenhauer
(Fotograf: Meglesz)

Svara med sitt liv

Till slut är det alltid med sitt liv man svarar på de viktigaste frågorna. Det spelar ingen roll vad man säger under tiden, med vilka ord och argument man försvarar sig. Till slut, när allting är över, besvarar man med sitt livs fakta de frågor som världen så envetet har ställt en. De frågorna lyder: Vem är du? ... Vad var det du verkligen ville? … Vad var det du verkligen kunde? … Mot vad eller vem var du trogen eller otrogen? … När var du modig eller feg? … Det är frågorna. Och man svarar så gott man kan, ärligt eller lögnaktigt; men det är inte så särskilt viktigt. Det som är viktigt är att man till slut svarar med hela sitt liv. Sandor Marai
(Fotograf: Eric Traore)

Stolthet och Fördom

”Det har jag gjort”, säger mitt minne. ”Det kan jag inte ha gjort”, säger min stolthet och förbli obeveklig. Till slut – ger minnet efter. Nietzsche
(Fotograf: Gilles Berquet)

Detaljer man minns

- Jag hade jobbat i två dygn, men stannade kvar. Kan du tänka dig vad jag gjorde?

- Nej!

- Jag såg till at han fick vänta.

- Herregud.
Du skrattade åt ditt eget minne.

- Jag stannade hela natten och när jag gick på morgonen var han fortfarande där.

- Du är inte klok.

- Det kändes bra. Jag kan inte ångra mig.

- Han måste ha känt igen dig.

- Nej, jag är säker på att han inte gjorde det.

- Jag kommer ihåg hans händer.

- Det är sådana detaljer man minns.

- De var fina.

Per Planhammar
(Fotograf: Jarek Kubicki)

Orden är i vägen för oss

Överallt där våra förfäder kom med ett ord trodde de att de hade gjort en upptäckt. Hur annorlunda förhöll det sig inte i verkligheten! de bara nuddade vid ett problem och genom att anse att de löst det, skapade de ett hinder för lösningen. – För varje ny kunskap måste man nu snubbla över förstenade och döda ord, och man bryter snarare benet än ordet. Nietzsche
(Fotograf: Lilya Corneli)

Vad vi är

I passionens stormar, i drömmens och dåraktighetens fantasier, återupptäcker människan sin egen och mänsklighetens förhistoria: det djuriska med de vilda grimaserna; hennes minne går tillräckligt långt tillbaka, medan hennes civiliserade ställning utvecklas ur glömskan av denna urerfarenhet, det vill säga ur ett försvagat minne. Nietzsche
(Fotograf: Giuseppe Sarcinella)

I remember him

Heart, we will forget him,
You and I, tonight!
You may forget the warmth he gave,
I will forget the light!

When you have done, pray tell me,
Then I, my thoughts, will dim,
Haste! lest while you’re lagging
I remember him.

Emily Dickinson
(Konstnär: Jeffrey Gold)

Det största

Det största var, trots alla parader,
en ensam människa med ansiktet
vänt uppåt mot de eviga gåtornas
blåa avgrund.
Jan Fridegård
(Fotograf: Enrico Pajello)

Är du en möjlighetsmänniska

Men om det finns ett verklighetssinne – och ingen torde betvivla att det har sitt existensberättigande – så måste det också finnas något som man kan kalla möjlighetssinne.

Den som har det säger till exempel inte: Här har det eller det hänt, kommer att hända eller måste hända, utan han tänker: Här kunde, torde eller borde det eller det hända. Och om man förklarar för honom att något är som det är, då menar han: Nå, det kunde förmodligen också vara på ett annat sätt. Möjlighetssinnet skulle alltså rent av kunna definieras som en förmåga att föreställa sig allt som lika gärna kunde vara och inte fästa större vikt vid det som är än det som inte är. Man inser lätt att följderna av en sådan skapande begåvning kan bli anmärkningsvärda, och beklagligt nog kommer de inte sällan det som andra människor beundrar att verka falskt och det som i andras ögon är förbjudet att synas tillåtet eller kanske också bägge delarna likgiltiga.

Sådana möjlighetsmänniskor lever, kunde man säga, liksom inspunna i en skirare väv, i en väv av inbillning, fantasi, drömmeri och konjunktiver. Om barn visar dylika anlag ser man till att de blir grundligt botade och talar i deras närvaro alltid om den sortens människor som fantaster, drömmare och veklingar eller kallar dem för uppblåsta, småaktiga och klandersjuka viktigpettrar. Musil
(Fotograf: Gregory Crewdson)

Jag talar om en hand

Jag talar om en hand som håller i denna penna.
Jag talar om en hand mot detta papper.
Jag talar om en hand som stryker ut bläcket i mönster över arket och som sedan försöker tyda dem.
Jag talar om en hand.
Jag talar om en hand och när jag skriver ordet

hand

ser jag din och vill att du skall känna att jag vill nå dig med detta.
Det har inte längre med lust att göra, om det någonsin har haft det, utan med något annat och trängre, ett sätt att säga farväl.
Det är ett avsked från hjärtat. Per Planhammar
(Fotograf: Viktor Ivanovski)

Then handed me my Being's worth

I took one Draught of life –
I’ll tell you what I paid –
Precisely an existence –
The market price, they said.

They weighed me, Dust by Dust –
They balanced Film with Film,
Then handed me my Being’s worth –
A single Dram of Heaven!

Emily Dickinson
(Fotograf: Mona Kuhn)

To be lost if it must be so

One hour to madness and joy! O furious! O confine me not!
(What is this that frees me so in storms?
What do my shouts amid lightnings and raging winds mean?)
O to drink the mystic deliria deeper than any other man!
O savage and tender achings! (I bequeath them to you my children,
I tell them to you, for reasons, O bridegroom and bride.)

O to be yielded to you whoever you are, and you to be yielded to me in defiance of the world!
O to return to Paradise! O bashul and feminine!
O to draw you to me, to plant on you for the first time the lips of a determin’d man.

O the puzzle, the thrice-tied knot, the deep and dark pool, all untied an illumin’d!
O to speed where there is space enough and air enough at last!
To be absolv’d from previous ties and conventions, I from mine and you from yours!
To find a new unthought-of nonchalance with the best of Nature!
To have the gag remov’d from one’s mouth!
To have the feeling to-day or any day I am sufficient as I am.

O something unprov’d! something in a trance!
To escape utterly from others’ anchors and holds!
To drive free! To love free! to dash reckless and dangerous!
To court destruction with taunts, with invitations!
To ascend, to leap to the heavens of the love indicated to me!
To rise thither with my inebriate soul!

To be lost if it must be so!
To feed the remainder of life with one hour of fullness and freedom!
With one brief hour of madness and joy.


Walt Whitman
(Fotograf: Carl Rymenams)

Ett brutet löfte

Det var i skymningen och det hade åter börjat snöa. Piskorna ven håglöst och någon av de småvuxna hästarna frustade ur heta näsborrar. Prästen satt försjunken i tankar och räknade böner på sitt radband. De körsbärsröda agaterna klirrade tyst mot varandra och dallrade vid beröringen av prästens fingrar som var håriga på ovansidan, utom ett som bara var en stump. Högra pekfingret hade hastigt förtvinat och fallit av en gång i ungdomen när han som novis med fjunigt skägg för första gången hade rört en kvinnas bröstvårta och brutit löftet om renhet och kyskhet. Nu hade stumpen börja klia, och agaterna fick hjärtat att slå på samma sätt som det skamlösa björnbäret på bröstet hade gjort den gången. Mircea Cartarescu
(Fotograf: Joris van Daele)

Satt och tänkte bara

Hur skulle det bli min kära,
om sorgen en dag kom nära,
om livet gav
dej tunga krav
och ledsna ting att bära?

Nå, inte behöver du svara,
jag satt här och tänkte bara.

Och huvudstycket
av sånt är skumt
och någonting mycket
mycket dumt.

Så inte behöver du svara.
Jag satt här och tänkte bara.
Ferlin
(Fotograf: Aaron Hobson)

Vårt dåvarande liv

De platser vi en gång känt till tillhör inte endast den rummets värld, där vi för enkelhetens skull placerar dem. De bildade endast ett tunt skikt mellan de närliggande intryck som utgjorde vårt dåvarande liv; minnet av en bild är inget annat än saknaden efter ett ögonblick. Proust
(Fotograf: Autumn Sonnichsen)

Varje tid har sin grymhet och skönhet

Han sade en gång till mig, då vi just talat om så kallad medeltida grymhet:
- Dessa grymheter har i själva verket aldrig funnits. En medeltida människa skulle hysa en långt djupare avsky för hela vår nutida livsstil, anse den grym, barbarisk och förskräcklig! Varje tid, varje kultur, varje moral och tradition har sin egen stil, sin egen sensibilitet och sin egen hårdhet, sin skönhet och sin grymhet, anser vissa lidanden självklara och lider tåligt vissa plågor. Herman Hesse
(Fotograf: Zoe Navarro)

Mitt hjärta, sa jag, var ditt

Mitt hjärta, sa jag, var ditt.
Ditt hjärta, sa du, var mitt.
Och vackert du tyckte det lät
att gråten var min när du grät.

Så bytte vi ord och rim.
Klokt gifte du dej till slut.
Och jag har procent av Stim
och lever precis som förut.
Ferlin
(Konstnär: Luke Chueh)

Oändligt mycket hopp

”Vi är”, har Kafka en gång sagt, ”nihilistiska tankar, uppstigna i Guds hjärna.” Finns det då inget hopp? Kafka svarar: ”Å, massor av hopp, oändligt mycket hopp – bara inte för oss.”

Flickorna håller oss uppe

Endast genom att uppbjuda alla sina krafter och kärleksfullt bistå varandra kan människorna hålla sig på en dräglig nivå ovanför det helvetiska djup som hotar att dra dem till sig. De är sinsemellan förbundna med rep, det är illa nog om repen lossnar en aning runt en av dem så att han sjunker lite längre ner i avgrunden än de andra, och alldeles ohyggligt blir det om repen runt någon går av så att han faller handlöst. Därför ska man hålla ihop. Jag för min del tror att det är flickorna som håller oss uppe eftersom de är så lätta, därför måste vi älska flickorna och därför måste de älska oss. Kafka
(Fotograf: Aaron Hawks)

Words like us to pause

Words, like ourselves, in order to live at their ease, need privacy. Undoubtedly they like us to think, and they like us to feel, before we use them; but they also like us to pause; to become unconscious. Our unconsciousness is their privacy; our darkness is their light. . . . Virigina Woolf
(Fotograf: Joana Pimentel)

Ett hotell för resande

Att åldras innebär att man upptäcker att vi har idéerna till låns, liksom världen vi lever i. Det är en inte särdeles originell men likväl för var och en ganska förbluffande upptäckt man gör då man åldras, nämligen den att generation efter generation har besuttit den värld vi en gång trädde in i och vars fraîcheur gjorde ett så omedelbart och oförgätligt intryck på oss. Till detta kommer den upptäckten att vi bara går i vägen för de generationer som väntar på att ta vad vi trodde var ”vår” värld i besittning efter oss och kalla den sin. Vi trodde att vi hade ett hem som var vårt, och så är det ett hotell för resande med begränsad uppehållstid för envar. Ragnar Sandberg
(Konstnär: Luke Chueh)

Vita löv ur ditt lakan

När du somnat
i det sista rummet
kryper parken närmare
och lånar
vita löv ur ditt lakan

jag
slickade naveln
på hon
som ska ta dig över floden
Bruno K. Öijer
(Fotograf: Jens Wessel)

Det frusna havet inom oss

Jag tycker faktiskt att man endast ska läsa sådana böcker som bits och sticks. Om boken vi läser inte skakar om oss som ett knytnävsslag mot huvudet, varför ska vi då läsa den? För att bli lyckliga, som Du skriver? Herre Gud, lyckliga skulle vi kunna vara även om vi inte hade några böcker alls, och böcker som gör oss lyckliga skulle vi i värsta fall kunna skriva själva. Nej, vi behöver böcker som drabbar oss likt en fruktansvärd olycka, som när någon vi älskar mer än oss själva dör, som när vi jagas ut i öknen och blir utestängda från all mänsklig gemenskap, som ett självmord, en bok måste vara som en yxa för det frusna havet inom oss. Det är vad jag tycker. Kafka
(Fotograf: Daniela Edburg)

Frukta den du älskar

Fruktan har gynnat den allmänna kunskapen om människan mer än kärleken har gjort, ty fruktan vill avslöja vem den andre är, vad han kan och vad han vill: att missta sig vore farligt och till nackdel. Kärleken å andra sidan äger en hemlig impuls att i den andre vilja se så mycket skönhet som möjligt eller att höja honom så högt som möjligt: att missta sig ger upphov till lust och är en fördel – och således gör man det. Nietzsche
(Fotograf: Oleg Kosirev)

De färger och former de erbjöd varandra

Vem vet för övrigt om kärleken skulle bli lika mycket beundrad om den inte gjorde en trött! När de blev varse sinnesrörelsens efterdyningar från dagen innan gjorde det dem lyckliga på nytt, liksom älskande är stolta över att de varit nära att dö av lust. Trots det var den glädje de fann i varandra inte bara en sådan känsla utan var också en ögats upphetsning. De färger och former de bjöd varandra var upplösta och utan grund och ändå skarpt framträdande som en blomsterbukett drivande på mörkt vatten. De var mera eftertryckligt avgränsade än annars, men på ett sådant sätt att det var omöjligt att säga om det berodde på tydligheten i uppenbarelsen eller på den djupare rörelsen i den. Intrycket hörde både till varseblivningens och uppmärksamhetens handfasta område och till känslans oprecisa och just därför svävade det mellan det inre och det yttre, jämförbart med svävandet mellan in- och utandning när man håller andan; i egendomlig motsats till dess styrka var det inte lätt att avgöra om det hörde till det kroppsligas värld eller endast hade den inre delaktigheten att tacka för sin tillblivelse. De två ville inte heller skilja på det, ty ett slags förnuftets blygsel höll dem tillbaka; och även under en ganska lång tid därefter tvingade det dem att hålla distans till varandra, fastän deras känslighet visade varaktig och mycket väl kunde ge upphov till tron att gränserna både mellan dem inbördes och mellan dem och världen med ens hade flyttats en smula. Musil
(Fotograf: Max Sauco)

Den yttersta hemligheten

Livet i sömnens förklädnad innehåller den förklaring på vårt livs mening som vi saknar då vi är vakna. Inte bara den psykologiska förklaringen, såsom den utforskats av psykoanalysen, utan förklaringen över huvud taget. Frågan om den yttersta hemligheten med våra liv tar vi med oss när vi glider in i sömnen. Ragnar Sandberg
(Fotograf: Pascal Renoux)

En del av mitt hjärta förtärdes av längtan

En del av mitt hjärta förtärdes av längtan. Livet ställer ingenting till rätta när det gäller de döda. Det finns ingen glömska, det finns bara kärlek, allt eftersom dagarna går finns det bara saknad. Det vore naivt att tro att tiden lindrar sorgen och smärtan. Allting gör att jag tänker på pappa. Själva livet gör att jag tänker på honom. Livets hjärta. Livets hastighet. Livets eld. Livets tystnad. Han är och förblir min första referenspunkt. Nina Bouraoui
(Fotograf: Sauco)